Har vårdpersonal och kockar nåt gemensamt?

Inom vården skrivs det en otrolig mängd rutiner, arbetsbeskrivningar, metodkort mm. Alla dessa instruktioner tillverkas för att få en enhetlig rutin på just din avdelning på just vissa arbetsmoment. Som ny på avdelningen är det en stor trygghet att ha dessa rutiner och arbetsbeskrivningar men det krävs av varje enskild medarbetare att läsa dom. Inom kockyrket finns det också mycket skrivna dokument som ex kokböcker , regler för hygien och matförvaring och livsmedelslagen. Att vara kock är nog inte så svårt vi kan ju alla laga mat men om man ska vara världsbäst och få en Michelinstjärna måste kocken ha det lilla extra. Känslan för smaker, kombinationer textur. Kunskap för hur just den här råvaran behöver behandlas för att få bästa resultat på tallriken. Kunskap om hur just deras restaurangspisar fungerar osv osv. Det jag vill lyfta upp är att all den kunskapen kocken har , har han troligtvis fått efter många timmar i köket. Han har stött och blött med kollegor och lärt sig under tidens gång vad som fungerar.

Inom vården har vi inte riktigt tid för att dela kunskapsutbyte med varandra. Vi har utbildningsdagar då och då men sällan disskuteras arbetet vi gör på golvet. Om man dagligen "smakar av" vad vi behöver förbättra och låta medarbetarna signalera vad man behöver få kunskap i så får vi en jämn ström av kunskapsinlärning. Använder man sig av KÄK som bas kan all kunskap som medarbetaren önskar komma upp. Kunskap som inte kan skrivas som rutiner ex att vissa läkemedel är mer svårlösliga än andra eller att vissa förband fastnar bättre om man värmer dom med handen. Ska avdelningen få en Michelinstjärna beror helt och hållet på om kockarna=vårdpersonalen får dom rätta förutsättningarna. Inte fler kokböcker utan mer tid vid spisen=patienterna tillsammans med kollegor som delar med sig av sina erfarenheter